Vecka för Vecka

 
Och så var vi i mål ♥ Magen i vecka 40 (39+0)

Ynka sex dagar till är jag beräknad att traska runt med den här kantiga magen. Min gissning är att mini kommer titta ut lite tidigare (om man ska gå på magkänsla), men vi skulle såklart lika gärna kunna gå över tiden den här gången. Bästa väntan i världen!

Och lillsparven? Jo, men såhär i färdigbakat tillstånd anges minis mått som 51 cm lång och 3,3 kg tung. Nu ska ju allt vara klart om det gått som det borde, och vi väntar bara på att Poppy själv ska bestämma sig för att dra igång festen. Det är så spännande att tänka att den där pyttelilla människan har makten att styra hela detta förloppet. Galet! Hur som helst är det nu trångt, riktigt trångt, och mini fyller upp hela bukhålan. Huvudet pressar mot livmoderhalsen, som börjar mjukas upp, nästan allt fosterfett är borta och det mesta handlar nu egentligen om förberedelser inför den stora dagen. När som helst händer det.

Mama bear: Vi har haft en lite omtumlande vecka, och idag gjorde vi vårt kanske sista besök på MVC innan grodan kommer. Mini mådde bra och min vikt låg kvar på 77 kg. Vi klockar sammandragningar (fortfarande inte smärtsamma) var och varannan kväll nu känns det som, och jag är verkligen sprickfärdig. Känner mig fortfarande lite kluven inför förlossningen och hoppas nästan på att få gå över tiden. Jag är stressad att hinna allt, och stressad över att hinna njuta maximalt. Vem vet ifall detta är sista gången jag går igenom den här resan. Då vill man ju verkligen suga in precis varenda liten detalj. Hur som helst tror jag fortfarande att det kommer dra igång ganska snart. Poppy låg så långt ner att min barnmorska bara kunde känna lite av axlarna nu (det förklarar ju kanske varför en nerv eller så ibland kommer i kläm), och hon gissade att det lär gå snabbt när det väl drar igång. Förmodligen kommer alla sammandragningar nu innan ha förkortat latensfasen en hel del (med Elsa var den 2 dagar). Samtidigt hade vi en snabb första förlossning (det gick på 5,5 timme totalt, där det “normala” är mellan 18-24 timmar) och min barnmorska sa att hon inte skulle bli det minsta förvånad om det gick på halva den tiden den här gången. Så 3 timmar då kanske. Mja, vi fick helt enkelt starka rekommendationer att ringa in till förlossningen så fort något hände. För säkerhets skull. Jag tror även att slemproppen började ge med sig idag. Herregud vad nära det är!

Helgen spenderade vi med familjerna ute på landet, och det var så väl investerad tid. Vi hängde på lekland med min familj, och lämnade stället med en mycket nöjd liten tjej samt väldigt möra fogar. Men det var det värt. Det skulle väl inte vara helt orimligt om det påskyndade den här förlossningen lite. Jag och stora magen har både klättrat, åkt rutschkanor och sprungit runt. Jag hade nog snarare blivit förvånad om det INTE påverkade processen där inne. Vi åkte hem med fulla hjärtan efter denna helgen, och det känns så himla fint att bära med sig det nu inför allt som väntar.

Igår var nog första gången under dessa nio månader som jag genuint kände mig lite rädd och tyckte det var jobbigt att inte ha full kontroll över situationen. Jag brukar kunna finna mig i det mesta tycker jag, men igår blev Elsa superdålig och vi fick åka in till barnakuten. Hennes feber gick över 40 grader och fortsatte stiga, och vi kunde för allt i världen inte få ner den på egen hand. Så himla läskigt. Hon blev tillslut slö och slutade svara på tilltal, och jag lyckades inte hålla tillbaka tårarna för jag blev så himla rädd (kombinerat med hormonpåslaget). Samtidigt som vi satt med en superfebrig liten tjej i famnen på akuten, hade jag min telefon i andra handen och klockade täta sammandragningar. Personalen var lite stressade över situationen också kan vi säga. Jag såg verkligen framför mig hur jag antingen skulle behöva föda på barnakuten, eller lämna Elsa och Daniel för att föda barn helt själv. Inget av det var speciellt lockande. Tack och lov fick de ner febern och sammandragningarna lugnade sig efter några timmar.

Veckans cravings: Egentligen inget alls tror jag. Jag har inte ens något sug inför “vad som måste med i BB-väskan” – vilket jag verkligen hade första gången. Då släpade vi med halva ICA till förlossningen, men nu är jag nöjd bara jag får lite saft.

Veckans bästa: Att få till de där efterlängtade dagarna med familjen och känna att vi är lite mer emotionellt redo att stänga in oss i bubblan när det är dags. Och att jag inte fött barn än – det ser jag som en stor vinst!

» Graviditetsvecka 40 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 39 (38+1)

Allvarligt, känns det inte som om magen vuxit sjukt mycket senaste veckan!? Tycker både den ser ut och känns som att den ökat en hel del i storlek. Eller så inbillar jag mig bara, det vore inte helt orimligt heller.

Och lillsparven? Ja men nu är mini runt 50 cm och väger 3,1 kg på pappret. Som en vattenmelon i storlek. Det varierar ju dock mycket från barn till barn såhär nära slutet, och jag är övertygad om att det är en tyngre krabat som lever runt i magen. Så säker att jag nästan skulle kunna satsa pengar på det. (All choklad måste ju ha satt sina spår!?) Det finns ungefär 1 liter fostervatten, som nybildas kontinuerligt, där inne och navelsträngen är ungefär lika lång som mini. De flesta barn ligger nu med huvudet nedåt och hakan tryckt mot bröstkorgen, och om jag ska gå på hur det känns är jag ganska säker på att vår böna inte är ett undantag.

Mama bear: Nu känner jag att jag börjar bli frisk på riktigt och det gör mig så löjligt lycklig. Vi firade in nya graviditetsveckan med att bada fötterna i sjön (himmelriket för svullna preggoben), hänga med vänner och äta pizza i solen. Jag får även sova helt okej (även om hostan fortfarande är horribel) och hemmet känns mer hanterbart. Saker börjar falla på plats och ingen kunde vara mer lättad än jag. Det känns inte panikjobbigt om det skulle dra igång nu (inte som för två veckor sedan när allt var kaos och vi inte hann ägna bebissaker en enda tanke), och nu ska vi snart ta tag i den där BB-väskan. Det känns som att det kanske är på tiden, såhär med någon vecka eller två som marginal. Just nu kan jag mest skratta åt att jag för några månader sedan (okej, en månad sedan) tyckte det kändes aktuellt att vara med min familj i Spanien just nu. Eller ja, nu skulle vi väl precis ha kommit hem (för att hålla oss inom flygbolagens gränser hade vi behövt åka hem lite tidigare än de andra). Jag ville så så så gärna att vi skulle hänga på i år, och det var nästan nära att jag fick med Daniel på tåget med mina argument om att “förlossningsvården är säkert bra där nere också”. Jag är glad att jag blev bromsad om vi säger så, för holy moly det hade inte varit en kalasupplevelse att sitta och klocka regelbundna sammandragningar på flygplanet.

Innan helgen klockade vi regelbundna sammandragningar (8 på 20 minuter, så vi snittade 2 minuters vila – därefter slutade jag klocka för jag blev för nervös och ville inte veta hur tätt de kom). När min kompis undrade vad förlossningen hade sagt om saken så fick jag ju erkänna att jag inte hade vågat ringa in. Jag ville hellre ha en kväll hemma i soffan med min man och en bit rabarberpaj, och att sitta uppkopplad på sjukhuset lockade inte supermycket. Jag hade som mantra “det lugnar sig som sist, det lugnar sig som sist”. Där någonstans insåg jag att jag inte riktigt är mentalt redo än. Jag behöver fortfarande några fler vilodagar hemma, så snälla bebis stanna lite längre är du gullig! Vi är dock väldigt inställda på att de här sammandragningarna kan triggas igång och förvandlas till “the real deal” när som helst nu. Helknas och rysligt spännande!

Veckans cravings: Frukt och fräscha saker är nästan det enda jag är sugen på numera. Det slinker alltid ner. Det, och choklad.

Veckans bästa: Faktiskt att de regelbundna sammandragningarna gav med sig. Vi längtar såklart supermycket efter att få träffa Poppy, men samtidigt fick jag en liten flipp när jag insåg att det verkligen kan dra igång precis när som helst. Väldigt kluven här. Jag vill vara mer redo. Mentalt och fysiskt. Och jag är inte riktigt där än.

» Graviditetsvecka 39 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 38 (37+1)

Det är så galet att tänka att den där lilla sprattelgrodan där inne kan titta ut när som helst. Och att hen, bara efter 48 timmar på utsidan, kommer kunna känna igen både mig och sin pappa. Jag är så himla glad att Daniel är hemma och närvarande nu, och att han hinner prata med magen en stund varje dag. Att mini kommer känna igen oss båda – på ett eller annat sätt.

Och lillsparven? Den här veckan beräknas mini vara 49 cm, lång som en purjolök ungefär, och vikten ligger runt 2,9 kg. Om det är en pojke där inne så ligger den genomsnittliga vikten något högre. Poppy är redo att födas när som helst (knäpp tanke!), och tiden man spenderar inne i livmodern är enligt forskning genetiskt bestämd. Storasyster kom ju precis som beräknat, så nu återstår väl att se om det var tillfällighet eller blir likadant för lillasyskonet. Hjärnan och nervsystemet blir bättre och bättre för var dag som går, men den utvecklingen fortsätter under hela barndomen så det är aldrig något som “blir klart” inne i magen. Navelsträngen kan nu ligga i knutar eller lindat runt barnet, där det sista alltid får det att kännas lite jobbigt då jag tycker tanken på en insnurrad bebis som fastnar är fruktansvärt obehaglig.

Mama bear: Kombon av ett liv som höggravid mitt i sommarvärmen samtidigt som man blir dundersjuk, har en sjuk lillfröken, har sammandragningar som heter duga och får sova minimalt. Well, den är inte att rekommendera. Jag har varit så fruktansvärt slutkörd både fysiskt och mentalt att jag snudd på bröt ihop helt vid extrakontrollen på MVC. När jag kom in blek och utmattad, och min barnmorska frågade “hur mår du?”, ja då började jag nästan gråta. Inget har stämt de senaste två veckorna. Men Poppys hjärtljud ligger fortfarande bra och hen verkar må bra där inne i magen – det var en lättnad för mig, inte minst då jag upplevde att fosterrörelserna minskat lite. Jag hade även hunnit gå ner en del i vikt, men det fanns såklart inte så mycket vi kunde göra åt saken. Jag fick klara besked om hur jag skulle göra och var jag skulle åka ifall något blev sämre (vare sig det var hjärtklappningen, vätskeintaget eller fosteraktiviteten). Annars var det bara att vänta och hoppas att det skulle ge med sig. Nu tycker jag dock att det har börjat vända lite (halleluja!) och allt jag ber om är att jag hinner återhämta mig lite innan förlossningen drar igång samt att Göteborg bjussar på svalka när det väl är dags. Jag är inte redo än. Definitivt inte. (Vetskapen om att jag nu borde ha börjat ladda upp med kolhydrater och energi inför vad som väntar, i kombination med att det kan dra igång när som helst, känns sådär. Under förlossningen förbränner man tydligen omkring 500 kalorier/timme. Ganska brutalt om kroppen är nollad sedan innan.)

Idag hade vi ytterligare ett besök på MVC, och passade då på att prata igenom allt inför förlossningen. Oavsett hur sliten jag än må vara för stunden, så är det ändå SÅ skönt att inse hur lugn jag är inför själva processen. Jag har ju en så himla positiv bild av min första förlossning och känner mig så trygg och säker även denna gång. Noll nervositet (mer än den inför de självklara delarna där man aldrig vågar ta något för givet och bara hoppas att det ska komma ut en frisk liten krabat). Ikväll passade jag även på att unna mig lite bio och kompishäng innan bebis kommer. Sist gick jag och Jenny på bio två dagar innan BF (och morgonen efter drog allt igång), men denna gång valde vi att ha lite bättre marginal. Så himla värdefullt dock att få komma iväg lite och tänka på annat efter all tid i sjukstugan.

Veckans cravings: Saft är mitt livselexir. Förmodligen min kropps bästa trix för att få i sig tillräckligt med vätska om dagarna nu.

Veckans bästa: Att äntligen börja bli frisk och få känna ett litet hopp om att jag kanske kan ha återfått en gnutta energi innan förlossningen drar igång och jag förväntas hantera årets maxprestation.

» Graviditetsvecka 38 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 37 (36+5)

Den här veckan har jag varit så sjuk att jag inte ens orkat försöka ta en magbild “i tid”, utan det fick bli en sent dokumenterad vecka. Detta är nog första gången någonsin som jag känner att jag är genuint trött på att vara gravid. Just nu tar kroppen alldeles för mycket stryk och det är helt enkelt för mycket på en gång.

Och lillsparven? Den här lilla människan som bor i min mage är nu 47 cm lång och väger hela 2,6 kg. Alla de små organen är fullt utvecklade och redo för världen på utsidan, och just nu handlar det mest om att suga in all näring som går innan förlossningen. Lungorna fylls med fostervatten, och pressas sedan ut igen – en process som tränas om och om och om igen. Det sista vattnet pressas ut ur lungorna vid själva födseln. För att öva sugreflexen (såklart viktigt för att kunna amma eller dricka sen) suger mini en hel del på tummen där inne.

Mama bear: Om förra veckan var en av de bättre på länge, så har denna definitivt kvalat in som en av de sämre. Vi hade planer på att åka ut till landet och familjerna en vecka och bara njuta av sommaren. Passa på innan bebisbubblan inträder med sin fulla kraft. Jag gick dock och blev dundersjuk (nu snackar vi alltså “influensa-dålig”), så vi fick avblåsa allt. Kraftig yrsel, illamående, hjärtklappning och en huvudvärk som vägrar ge med sig (trots värktabletter och vätskeersättning). Och så hostan som är så jobbigt att jag knappt för luft och måste hulka i badrummet – hundra gånger varje dag. Ovanpå det sover jag absolut noll och inget nu, och lyckas inte få behålla någon mat alls (mest pga. hostan faktiskt). Elsa fick sig en släng av det hon också. Läkaren gissade på något virus. Såklart. Och ovanpå det är det inte superhärligt att vara höggravid när det är tokvarmt ute (svettas ihjäl!) samt vara soffbunden med brutala sammandragningar. Just nu mår kroppen verkligen inte som den borde. Det måste få vara okej att klaga då. Idag var jag så uppgiven att jag ringde MVC och fick en extratid redan imorgon för att bolla hur jag ska tackla detta. Jag behöver verkligen få behålla lite mat och vätska nu. Och sömn. Jag måste få sova lite innan jag går under helt.

Innan helgen kom svärmor och svägerskan hit och tog hand om Elsa en dag för att hon skulle få leka av sig och komma ut medan jag fick vila och Daniel jobba undan lite. Daniel har verkligen fått rodda precis alltalltallt nu det senaste, så det var rena drömmen för oss att kunna koppla bort i några timmar och få saker gjorda utan att behöva prioritera ner lillfröken. Vi hann även med ett besök på MVC innan helgen (då mådde jag fortfarande okej, minus lite sammandragningar och molande värk) där vi pratade förlossning och tidig hemgång. Jag är så kluven inför att riskera åka hem “för tidigt”, men nu det senaste har jag kunnat landa i ett lugn även där. Förut tyckte jag bara att det var helt bananas, men eftersom vi knappast skulle få ett familjerum hade jag ändå inte varit speciellt sugen på att stanna kvar med bebis utan Daniel. Och Daniel hade verkligen inte varit sugen på att åka hem och lämna oss kvar ensamma på BB över natten. Så det blir nog bra. När vi var på MVC såg vi även att jag gått upp 4 kilo sedan förra kontrollen. Jag har legat på stadiga 75 kilo sedan vecka 25 (dvs. första “ordentliga” invägningen av magen), men nu hade det skjutit i höjden. Så stor skillnad från min kurva under första graviditeten, där det successivt ökade hela tiden.

Veckans cravings: Jag lever på saft, mest för att det är det enda jag verkligen kan få i mig nu.

Veckans bästa: Att Poppy räknas som fullgången. Det gällde ju även förra veckan, men då hann jag inte riktigt smälta det. Nu har det varit vad jag klamrat mig fast vid för att inte stressa upp mig över att jag är så sjuk – bebis är fullgången och det är verkligen helt okej om hen skulle råka födas redan nu.

» Graviditetsvecka 37 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 36 (35+1)

“Förlossningen, våning 3, avdelning 312″. Jag trodde kanske inte att vi skulle hänga där riktigt än om vi säger så. Nåja, det var bara en extrakontroll och en försmak inför vad som väntar. Nu återstår bara att se hur många veckor det är kvar innan vi får åka tillbaka igen – men då förhoppningsvis för att verkligen föda barn.

Och lillsparven? Den gräns vi passerar nu kan mycket möjligt vara den mest magiska jag vet. Vår lilla böna räknas officiellt som fullgången (även om förlossningen fortfarande är några veckor bort). 2,4 kg och 46 cm – en snartsnartsnart färdigbakad bebis. Hjärnan utvecklas för fullt, viktökningen går i rasande fart och lungorna kan fortfarande vara aningen underutvecklade. Men ändå, en fullgången lillknodd som klarar av att göra allt som en nyfödd kan. (Hur stolt och mallig får man vara över en person man aldrig träffat och som inte ens är född!?) Det känns nästan orimligt bra! Huden är slät och fin nu när underhudsfettet är färdigutvecklat, och huvudet har en diameter på ungefär 9 cm. (Och ja, det ska ut om några veckor. Och nej, jag vet fortfarande inte hur det ska gå till. Trolleri!) Det hickas, buffas (hårt!) och växer så det knakar där inne. Vem är du? Vi är så nyfikna!

Mama bear: Just nu känns allt så himla himla bra. Förra veckan kom min pappa och morfar förbi och hjälpte till med Elsa en dag, så jag fick avlastning och lite tid att vila. Så väldigt uppskattat, inte minst nu när jag måste börja ta sammandragningarna på allvar. Och jag känner så stor tacksamhet inför att vi har familj som är så måna om att hjälpa till att de tar ledigt och åker mitt i veckan, utan att tveka. För mig är det så megafint! I övrigt känner jag mig piggare än på länge, och jag tror jag fick en extraboost när Daniel äntligen gjorde sin sista fredag på jobbet och checkade ut för långledigt. På kvällen “firade” vi med att sitta uppkopplade för extrakontroll på förlossningen då Poppy kände för att ta det ovanligt piano en hel dag. Meeen, som vanligt med de här små busarna räckte det med att vi kom dit och jag hoppade upp i stolen för att det skulle börja festas loss i magen igen. Så typiskt. Fast samtidigt så väldigt skönt. Jag kände mig mest fånig och ville ursäkta att vi upptagit tid helt i onödan, men vi hade verkligen världens finaste barnmorska som tog min hand, såg på mig och sa “du får aldrig tänka att detta är fånigt eller att du slösar med min tid – det var helt rätt beslut att kolla en extra gång, och skulle det hända igen så tvekar du inte en sekund på att höra av dig! Ni är alltid välkomna hit, hur många gånger som helst.” För mig var det så skönt att kunna spara hennes ord, och istället för att känna mig fånig lämnade jag sjukhuset med tacksamhet och glädje. Det är ingen självklarhet att allt går som det ska, men vår lilla minimänniska har det fortfarande bra där inne och det gör mig lugn i hjärtat. Vi promenerade hem med vår lilla trio (plus en vaken Poppy såklart), njöt av den varma sommarkvällen, pratade om livet och kände att just nu har vi verkligen det finaste framför oss. Tack kroppen för att du tagit oss hela vägen hit, och tack mini för att du gör din grej så himla bra där inne i magen!

Veckans cravings: Den senaste veckan har suget på färsk frukt verkligen börjat smyga sig på. Kan inte sluta tänka på det. Ananas, melon, jordgubbar.. mmmm!

Veckans bästa: Att pappan i familjen nu gjort sin sista arbetsdag på 7 hela månader. Snudd på årets bästa faktiskt.

» Graviditetsvecka 36 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 35 (34+4)

Nu upplever jag att magen vuxit sig SÅ stor, och att mini där inne tar upp en hel del plats. Det känns verkligen som att hen fyller ut varenda ledig vrå i magen, och när jag sätter mig ner dröjer det inte lång tid innan det buffas och trycks i ett försök att tvinga mig att sträcka ut lite mer. Det är en stark krabat, den saken är säker.

Och lillsparven? 2,1 kg (alltså över två kilo, hur fint!?) väger nu vår inte så lilla böna på sina 45 cm. Bara lårbenet är ungefär 6,5 cm vid detta laget, och Poppy fyller ut nästan hela min livmoder. Det är ju inte superkonstigt att det börjar kännas lite trångt där inne i kalaskulan om vi säger så. Bebisen kryper lägre ner i bäckenet, och hade Poppy inte redan vänt sig med huvudet nedåt hade vi nu börjat planera för ett vändningsförsök. Tack och lov slipper vi ju det och kan njuta av att “allt sköter sig själv” än så länge. I övrigt är det centrala nervsystemet inne i minikroppen snart att klassa som helt klart och matsmältningsapparaten är snudd på färdigutvecklad. Det är så nära!

Mama bear: Den senaste veckan har gått både upp och ner tycker jag. MVC hörde av sig och meddelade att mina provsvar kom tillbaka negativa, så med andra ord grundar sig alla sammandragningar i stress och överbelastning av kroppen. Jag är ju å ena sidan glad att det inte var urinvägsinfektion, men samtidigt vet jag hur svårt jag har att dra ner på tempot med en 1,5-åring hemma hela dagarna. Nu fick jag stenhårda order om att jag måstemåstemåste dra ner på tempot, vila massor och inte anstränga mig det minsta mer än vad som är absolut nödvändigt. Annars kommer en liten bebis titta ut betydligt tidigare än vi hade velat. De senaste dagarna har jag dessutom börjat känna av en molande värk som strålar ner i benen. Det känns inte alls som foglossning, men förmodligen är det väl något åt det hållet. Min barnmorska var ganska lugn inför det, men sa också att om värken tilltar det minsta i styrka (eller om sammandragningarna inte ger med sig nu ifall jag drar ner på vardagstempot) så måste jag ringa direkt och komma in för ordentlig kontroll. Det märks verkligen att vi är inne i slutskedet av graviditeten nu, och att allt är nära.

Jag var även iväg på Sahlgrenska igår, fast då för att ta tag i att kolla upp hostan ordentligt. När jag väntade Elsa och var i vecka 10 så åkte jag på dunderinfluensa, och har sedan dess haft en hosta som inte vill ge med sig. Alls. Så sjukt. Det har varit så trixigt med undersökningar och medicinering då jag antingen ammat eller varit gravid sedan dess, men nu det senaste har det blivit fullständigt ohållbart. Poppy trycker på lungorna och jag hostar konstant. Verkligen hela tiden. Även nattetid. Låt oss säga att jag får bra träning av knipmuskler på köpet här nu. Hostan är i ärlighetens namn främsta anledningen till att jag måste springa och kissa tjugo gånger per dag nu när magen är av modell större. Utan den hade det nog varit lika skönt som med Elsa – där hon inte alls rubbade min badrumsrytm i samma utsträckning. Hur som helst, vi håller verkligen tummarna för att nya medicinen biter lite och lindrar, så jag slipper hosta såhär resterande fem veckor innan bebis tittar ut. Det vore himmelriket att slippa just nu!

Veckans cravings: Har fortfarande inget speciellt sug här hemma. Det är inte alls som när Elsa låg i magen och jag hade stående cravings på citrus HELA graviditeten.

Veckans bästa: Kanske att jag inte hade urinvägsinfektion? Eller så var det veckans sämsta, då det hade varit så mycket enklare att lösa problemet sammandragningarna i så fall. Kan inte bestämma mig för om det är bäst eller sämst helt enkelt.

» Graviditetsvecka 35 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 34 (33+4)

Numera blir jag lika imponerad som jag blir förvånad varje gång jag lyckas sanera matplatsen runt Elsa själv (med andra ord två gånger om dagen när Daniel jobbar). Eller klä på oss båda, inklusive få på oss båda skor, och komma upp på benen igen.

Och lillsparven? Jo nu börjar den här sprattlande lilla minimänniskan växa sig ordentligt stor där inne. Hela 44 cm (alltså det är ju inte alls långt ifrån “slutlängden”) och 1,9 kg. De små pyttenaglarna har vuxit sig så långa att de når fingertopparna, vilket medför att när bebisarna kliar sig kan de få små rivmärken som ibland syns även vid förlossningen. Utrymmet i magen krymper snabbt men mini bygger ständigt upp sin styrka och sparkar fortfarande lika mycket som förut. Däremot börjar rörelserna bli större och långsammare. Huden är lätt pigmenterad och pupillerna i ögonen väl utvecklade för att kunna skilja på dag och natt samt för att, enligt vissa, redan kunna fokusera. Och minis immunförsvar klarar nu av att bekämpa lättare infektioner på egen hand. Den delen tycker jag är minst lika coolt nu som jag tyckte det var då vi nådde samma milstolpe förra gången.

Mama bear: Jag önskar så att jag kunde känna mig lika stark och pigg i kroppen som jag gjorde under första graviditeten, men jag får ständigt jobba på att fokusera på de positiva delarna nu. Egentligen så mår jag helt ok mest hela tiden, men jämfört med första graviditeten så känner jag av så många fler gravidkrämpor och av någon anledning är den jämförelsen mentalt påfrestande för mig. Jag vet liksom hur bra jag KAN må under en graviditet och vill så gärna må precis lika suveränt nu. Vissa dagar känns kroppen ganska bra, det gör den verkligen, men andra dagar kan vara orimligt tunga. Sömnen har blivit lite sämre (mest beror det dock på min hosta som hängt med i en evighet, och inte så mycket på bebismagen), halsbrännan kom tidigare än sist och jag samlar på mig bra mycket mer vätska nu än tidigare tycker jag. Sommarvärmen gör såklart sitt till på den fronten. Jag längtar obeskrivligt mycket tills att Daniel går på ledighet och kan avlasta samt ge Elsa lite mer energifyllda dagar här hemma. Det är min målbild just nu – att hålla ut tills vi kan hjälpas åt hela dagarna och slutspurta tillsammans.

Det senaste har jag även haft väldigt mycket sammandragningar. Alltså väldigt mycket sammandragningar, och kraftiga sådana dessutom. Även om de fortfarande går över efter en stunds vila stannar tröttheten i magen kvar långt efteråt. Det är inget jag upplevde alls under graviditeten med storasyster, och vissa kvällar är det nästan så jag tror att något kommer dra igång. På den nivån är det. När vi bollade det vid kontrollen hos MVC så gissade min barnmorska på att det är helt stress- och ansträngningsrelaterat, men vi skickade ändå in prover för att utesluta urinvägsinfektion (som kan ha liknande symptom och inte är sådär värst hälsosamt eller kul att gå runt med). Jag vet nog inte ens vad jag hoppas få tillbaka som resultat. I övrigt såg allt super ut med bebis vid kontrollerna, och mina värden låg lika bra som alltid. Jag är evigt tacksam att allt sånt hittills bara har klaffat och fungerat – verkligen drömscenario för ett preggo! Det absolut bästa var dock att jag hade rätt om Poppys huvud. Det var utan tvekan vänt nedåt nu, och även om det inte var fixerat än så fanns inga tvivel om saken. Så coolt att känna!

Veckans cravings: Inga cravings denna veckan heller.

Veckans bästa: Att få bekräftat att minis huvud låg placerat nedåt. Allt känns lite närmare och “mer redo” då på något vis.

» Graviditetsvecka 34 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 33 (32+5)

Den senaste veckan har i sanning inte varit någon dans på rosor, och nu känner jag verkligen av de extra kilona. Det är en gåva större än någon annan och jag älskar att vara gravid, men ibland är det riktigt tungt. Detta var en vecka då jag körde min energireserv i botten och tänjde alla gränser. Nu är jag både trött och sliten. Och det måste få vara okej att känna så också.

Och lillsparven? 42 cm lång och 1,7 kg tung är nu vårt lilla kärleksfjun i magen. Som en ananas i storlek när hen ligger ihopkrupen där inne. Huden är nu ganska len och slät tack vare den ökade mängden fett i kroppen, och mini kan nu också svettas för att reglera kroppstemperaturen (vettiga skills att besitta!). För och med nu är mängden fostervatten konstant, till skillnad från förut då det ständigt har ökat. Huvudet ökar i storlek och hjärnan växer snabbt där inne nu. Det är läskigt många saker som ska klaffa och utvecklas snabbt nu för att mini ska vara redo när det är dags att möta världen på utsidan. Fast om sparven bestämmer sig för att titta ut redan nu så klarar sig hen med stor sannolikhet precis lika bra som om det varit i sista graviditetsveckan – hurra!

Mama bear: Okej allt jag någonsin sagt om att min kropp “är som gjord för att bära barn” var jag i helgen beredd att ta tillbaka. Vi var ute på landet för att fira min lillasysters student och jag hade givetvis lovat henne att hjälpa till med festfixet. Samtidigt har jag ett orimligt stort kontrollbehov, vill alltid lägga sista handen på saker och tänker ofta att jag har sisådär 40 timmar på mitt dygn. Så jag stod upp – mycket. Och klättrade upp och ner på stolar, sprang fram och tillbaka, sov lite för lite och tog på tok för få pauser. Låt oss säga att fogarna var aningen möra, fötterna knappt att klassa som funktionsdugliga och sammandragningarna ett faktum efter det. Och sammandragningar har jag haft ganska mycket till och från efter ansträngningar de senaste veckorna, så det var inget konstigt med det. De brukar ge med sig efter en stunds vila. Efter den här helgen upplevde jag dock en trötthet och öm känsla i magen som var helt ny för mig. Och den hängde i länge. Väldigt, väldigt länge. Det var tydligt att jag hade passerat min gräns med råge och att min kropp sa stopp.

I övrigt börjar jag bli mer och mer säker på att den här knodden bosatt sig med huvudet i mitt bäcken. Jag inser att det för mig, som omföderska, finns en chans att det inte alls stämmer och att det kanske inte ens händer innan förlossningen drar igång på riktigt. Men jag är verkligen SÅ säker och säger det nog varje dag till Daniel nu. Dumt nog skulle jag nog bli ganska besviken om det vid nästa kontroll inte stämmer, men vi får se. Det känns verkligen, verkligen som att bebis börjat preppa inför förlossningen och gör sig redo.

Veckans cravings: Jag tror faktiskt inte jag har några cravings alls nu. Jag är absolut beroende att bubblat vatten, annars inget.

Veckans bästa: Solklart att få gå loss på all himmelskt god mat och frukt vid studentmottagningen. Det enda som jag kunde ha önskat mer av var plats i magen. Seriöst Poppy, move over och lämna lite plats för det gottiga va!

» Graviditetsvecka 33 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 32 (31+5)

Att vi skulle få göra den här resan en gång till känns nästan för bra för att vara sant. Jag får gång på gång nypa mig i armen för att inse att detta är mitt liv och ibland (ganska ofta faktiskt) undrar jag vad jag gjort för att förtjäna detta. Förtjäna att få känna såhär löjligt mycket kärlek. Det är en gåva som jag aldrig kan tacka nog för.

Och lillsparven? Vår minsting väger nu 1,5 kg och är 41 cm lång. Att hen lägger på sig hull snabbt nu är det inget snack om. Den lilla minifossingen mäter nu 6 cm och bara tanken på det får det att pirra. Safe to say att jag älskar att snoffsa bebisfötter och längtar efter de där små godbitarna som varje dag håller på att borra sig igenom(!) sidan av min mage. Det är inte ovanligt att bebisar i denna vecka har hittat sin slutliga position inför förlossningen, och om jag får gissa så har vår böna redan lagt sig till rätta sedan en vecka eller två tillbaka. (Det trycks nämligen alltid, utan undantag, på samma ställe i magen numera.) Men det återstår att se vid nästa kontroll hos barnmorskan. I övrigt så kissar och dricker hen omkring en liter fostervatten per dygn nu. Huden fortsätter utvecklas och ansiktet liksom kinderna blir ständigt rundare. Om det är en pojke är testiklarna nu klara att vandra ner i pungen. Så himla knäppt hur mycket som kroppen bara “trollar ihop” där inne. Även om det sovs mycket så är de vakna perioderna väldigt aktiva – och det har inte gått att missa om vi säger så. De inre organen fortsätter mogna, men barnets fem sinnen (syn, hörsel, lukt, smak och känsel) är up and running.

Mama bear: Senaste veckan har bjussat på en del foglossning, och lite sammandragningar. Jag tycker även att jag börjar bli mer svullen och samla på mig lite vätska, vilket inte är så oväntat (hej sommartid!) men inte heller välkommet. Än så länge känner jag att det är fullt hanterbart men det är verkligen stor skillnad från första graviditeten, då jag dels var mindre sliten, dels hade mer tid att vila och dels gick höggravid på hösten/vintern när det var svalt och skönt. När jag sitter ner har jag börjat få luta mig lite mer bakåt för att inte “trycka ihop” magen för mycket och må illa. Lillknoddis kräver sin plats om vi säger så. Men jag får fortfarande sova helt okej och det är en lyx jag långt ifrån tar för givet.

Veckans cravings: Nu är vi tillbaka på riktigt bubbligt vatten. Jag måste dricka hela tiden, jämt jämt jämt. Men det kanske inte ens är cravings, utan bara ett stort behov just nu.

Veckans bästa: Nattningarna med storasyster är så himla mysiga nu. De tar alltid tid, för hon är totalt besatt av att vila huvudet mot min mage och klappa, men är SÅ gosigt. Jag blir alldeles bölig av att se något sorts band växa fram redan under graviditeten.

» Graviditetsvecka 32 med storasyster.

 
Välkommen ny vecka ♥ Magen i vecka 31 (30+1)

Nu börjar jag officiellt känna mig lite tung med den här fotbollen i släptåg hela dagarna. Och jag är i denna stund fullt redo att svära ed på att aldrig mer flytta eller ta mig an några större renoveringar under en graviditet. Någonsin. Kanske inte ens som icke-gravid. Sweet jesus vad har vi gett oss in på!? Har jag låtit “boandet” ta över helt och nå extrema nivåer? Kanske ja.

Och lillsparven? Jo se nu mäter mini hela 40 cm i utsträckt läge, och väger 1,3 kg. Ihoprullad där inne i magen så kan storleken tydligen jämföras med en kokosnöt. Växtspurten under den sista trimestern är i sanning brutal (hej växtvärk, är min spontana tanke). De sista veckorna är det såklart störst fokus på viktökningen, då längden redan nu börjar närma sig den slutgiltiga, men ändå. Tänk vad det händer grejer där inne! Alla organ är snart färdigutvecklade, lungorna är det som blir färdigt sist, och det övas ständigt på att använda kroppens olika delar. Ögonen är ofta öppna när barnet är vaket och aktivt, och de sluts när det vankas sömn. Så coolt att det redan nu finns någon sorts rytm i allt.

Mama bear: Jag mår egentligen ganska bra, men är trött i kroppen. Jag känner av ryggen ordentligt vissa dagar och allt är segare än vanligt. Betydligt segare. Att vara mitt uppe i flytt och renovering gör sitt till att späda på den känslan, såklart. Och värmen. Det märks att sommaren står precis runt hörnet och jag känner mig inte helt redo för allt vad det innebär. Men det blir bra. Vi har även hunnit pricka av ett besök på MVC den här veckan, och det var lika mysigt som alltid. Älskarälskar att få checka så alla värden fortfarande är bra och lyssna på Poppys hjärta. Det ger mig något sorts lugn att luta mig tillbaka på. Och lugn kan man som preggo aldrig få för mycket av. Dessutom älskar jag att Daniel och Elsa är med på alla möten med barnmorskan, då känns det extra mycket som att vi gör den här resan tillsammans. Jag är så tacksam över att få dela allt med dem – och över att vi alla är lika förväntansfulla inför det stundande livet med en ny familjemedlem.

Veckans cravings: Det skulle inte förvåna mig det minsta om det tittar ut en sisådär 7-kilosklump efter all choklad jag trycker i mig. Holy moly! Min nära relation med Marabou lär jag ångra bittert senare meeen, så får det va’.

Veckans bästa sämsta: BAAM sa det, och så kom alla bristningar. Ben (på insidan!?), bröst och höfter tog mest stryk. Och det är inget jag egentligen lägger speciellt stor vikt vid (vem har energi för sånt?), men det betyder inte att jag är superglad över det. Jag hade gärna sluppit lindrigt undan även denna graviditet.

» Graviditetsvecka 31 med storasyster.