Att välkomna vecka 40
Och så var vi i mål ♥ Magen i vecka 40 (39+0)
Ynka sex dagar till är jag beräknad att traska runt med den här kantiga magen. Min gissning är att mini kommer titta ut lite tidigare (om man ska gå på magkänsla), men vi skulle såklart lika gärna kunna gå över tiden den här gången. Bästa väntan i världen!
Och lillsparven? Jo, men såhär i färdigbakat tillstånd anges minis mått som 51 cm lång och 3,3 kg tung. Nu ska ju allt vara klart om det gått som det borde, och vi väntar bara på att Poppy själv ska bestämma sig för att dra igång festen. Det är så spännande att tänka att den där pyttelilla människan har makten att styra hela detta förloppet. Galet! Hur som helst är det nu trångt, riktigt trångt, och mini fyller upp hela bukhålan. Huvudet pressar mot livmoderhalsen, som börjar mjukas upp, nästan allt fosterfett är borta och det mesta handlar nu egentligen om förberedelser inför den stora dagen. När som helst händer det.
Mama bear: Vi har haft en lite omtumlande vecka, och idag gjorde vi vårt kanske sista besök på MVC innan grodan kommer. Mini mådde bra och min vikt låg kvar på 77 kg. Vi klockar sammandragningar (fortfarande inte smärtsamma) var och varannan kväll nu känns det som, och jag är verkligen sprickfärdig. Känner mig fortfarande lite kluven inför förlossningen och hoppas nästan på att få gå över tiden. Jag är stressad att hinna allt, och stressad över att hinna njuta maximalt. Vem vet ifall detta är sista gången jag går igenom den här resan. Då vill man ju verkligen suga in precis varenda liten detalj. Hur som helst tror jag fortfarande att det kommer dra igång ganska snart. Poppy låg så långt ner att min barnmorska bara kunde känna lite av axlarna nu (det förklarar ju kanske varför en nerv eller så ibland kommer i kläm), och hon gissade att det lär gå snabbt när det väl drar igång. Förmodligen kommer alla sammandragningar nu innan ha förkortat latensfasen en hel del (med Elsa var den 2 dagar). Samtidigt hade vi en snabb första förlossning (det gick på 5,5 timme totalt, där det “normala” är mellan 18-24 timmar) och min barnmorska sa att hon inte skulle bli det minsta förvånad om det gick på halva den tiden den här gången. Så 3 timmar då kanske. Mja, vi fick helt enkelt starka rekommendationer att ringa in till förlossningen så fort något hände. För säkerhets skull. Jag tror även att slemproppen började ge med sig idag. Herregud vad nära det är!
Helgen spenderade vi med familjerna ute på landet, och det var så väl investerad tid. Vi hängde på lekland med min familj, och lämnade stället med en mycket nöjd liten tjej samt väldigt möra fogar. Men det var det värt. Det skulle väl inte vara helt orimligt om det påskyndade den här förlossningen lite. Jag och stora magen har både klättrat, åkt rutschkanor och sprungit runt. Jag hade nog snarare blivit förvånad om det INTE påverkade processen där inne. Vi åkte hem med fulla hjärtan efter denna helgen, och det känns så himla fint att bära med sig det nu inför allt som väntar.
Igår var nog första gången under dessa nio månader som jag genuint kände mig lite rädd och tyckte det var jobbigt att inte ha full kontroll över situationen. Jag brukar kunna finna mig i det mesta tycker jag, men igår blev Elsa superdålig och vi fick åka in till barnakuten. Hennes feber gick över 40 grader och fortsatte stiga, och vi kunde för allt i världen inte få ner den på egen hand. Så himla läskigt. Hon blev tillslut slö och slutade svara på tilltal, och jag lyckades inte hålla tillbaka tårarna för jag blev så himla rädd (kombinerat med hormonpåslaget). Samtidigt som vi satt med en superfebrig liten tjej i famnen på akuten, hade jag min telefon i andra handen och klockade täta sammandragningar. Personalen var lite stressade över situationen också kan vi säga. Jag såg verkligen framför mig hur jag antingen skulle behöva föda på barnakuten, eller lämna Elsa och Daniel för att föda barn helt själv. Inget av det var speciellt lockande. Tack och lov fick de ner febern och sammandragningarna lugnade sig efter några timmar.
Veckans cravings: Egentligen inget alls tror jag. Jag har inte ens något sug inför “vad som måste med i BB-väskan” – vilket jag verkligen hade första gången. Då släpade vi med halva ICA till förlossningen, men nu är jag nöjd bara jag får lite saft.
Veckans bästa: Att få till de där efterlängtade dagarna med familjen och känna att vi är lite mer emotionellt redo att stänga in oss i bubblan när det är dags. Och att jag inte fött barn än – det ser jag som en stor vinst!
» Graviditetsvecka 40 med storasyster.