Vecka för Vecka

 
Äntligen i mål ♥ Magen i vecka 40 (39+0)

Nu är det sista veckan med knodden i magen. Sista. Bara 6 dagar kvar tills hen är beräknad att titta ut. Jag tänker mig övertid (och försöker ställa in mig på möjlig vräkning), men vem vet. Den här karamellen kan smälla av vilken dag som helst.

Och lilla frö? Nu vid slutet beräknas mini väga 3,3 kg och vara 51 cm. Allt i den lilla kroppen är fullt utvecklat och nu väntar vi egentligen bara på att bebis själv ska samla mod att våga titta ut i den stora världen. Nästan allt fosterfett är borta. Knodden fyller upp hela bukhålan och det är trångt så in i bängen. Huvudet pressar dessutom mot livmoderhalsen som börjar mjukas upp inför förlossningen. Nu märks det verkligen på vår lilla böna att stora saker närmar sig. Hen har blivit betydligt mer aktiv och “vild” där inne, och rörelserna i sig har ändrat karaktär till att bli betydligt mer hårdhänta.

Mama bear: Den senaste veckan har varit märklig, och jag gissar att det beror på kroppens förberedelser inför den stora dagen. Vissa nätter har jag sovit sämre än någonsin och knappt kommit upp i 4 timmar, medan jag andra nätter sovit bättre och längre än jag gjort på många veckor. Ibland vaknar jag innan 6 och kan absolut inte somna om, och andra gånger får jag sovmorgon till lunch. Mina sömncykler är helt kaos. Delvis beror det nog på att magen är otymplig att sova med, att kissblåsan aldrig får vara ifred och att bebis sparkar runt hela nätterna. Samtidigt har jag börjat känna av sammandragningarna allt oftare. Jag tycker dock att det är lite svårt att skilja på när magen förvandlas till en stenkula pga. sammandragningarna eller om det beror på att bebisen pressar sig utåt så mycket att magen blir alldeles tokhård – inget av det är speciellt bekvämt direkt. I övrigt har jag behövt lära mig tackla ett kraftigt hormonpåslag nu det senaste – herrejösses ja! Jag är otroligt känslig och märker själv av hur precis allt sitter på utsidan.

Jo, och så har vi vaccinerat oss mot influensan. Det kändes lika bra då Daniels jobb erbjöd det gratis och skyddet även täcker vårt minsta hjärta när hen väl tittar ut. Precis samma dag, fast för ett år sedan, vaccinerade vi oss inför en långresa till Centralamerika. Galet vad mycket som hunnit hända på den tiden! Utöver det har vi prickat av en släktträff och då konstaterades att nästan alla bebisar på min sida har vägt runt 4 kilo (eller mer!) när de tittat ut. Min pappa vägde 4,7 kilo – jag har fortfarande inte kunnat släppa den chocken. Själv vägde jag 4060 gram och kom ut (sisådär 12 dagar över tiden) med ståtliga 52 cm. Så vi hoppas stenhårt på pappans gener här, då Daniel var 4 dagar tidig, måttade 51 cm och (bara) vägde 3555 gram. Otur att det inte är jag som bestämmer.

Veckans cravings: Sura saker (helst citrus – såklart!) och i allmänhet saker som känns fräscht och friskt. Dock med undantag för julmust samt äppelpaj med knäcktäcke, det skulle jag kunna äta ihjäl mig på trots att det knappast uppfyller kriterier som “nyttigt och friskt”. Det gäller ju att avsluta på topp så att säga.

 
Sju dagar kvar ♥ Magen i vecka 39 (38+0)

Nu är vi på riktigt inne i bebismånaden. Galet upphöjt i kvadrat kan vi sammanfatta den känslan med. Ibland tycker jag att magen verkar ha sjunkit en aning, och lika ofta konstaterar jag att den nog fortfarande ligger ganska högt.

Och lilla frö? Hela 3,1 kg och 50 cm har vår böna nu nått upp till. De flesta bebisar ligger i denna vecka med huvudet nedåt och med hakan mot bröstet, den vanligaste förlossningsställningen. Möjligheten till rörelser inne i magen blir mer och mer begränsade, men de ska fortfarande hålla samma frekvens som tidigare. Navelsträngen är ungefär lika lång som mini, och fostervätskan förnyas var tredje timme. Nu kan förlossningen starta igång när som helst.

Mama bear: Den senaste veckan har vi hunnit med en hel del, och nu känns det lite mer nära och förberett här hemma. Vi har hämtat ut knoddens barnvagn (som nu står bäddad här hemma) och vi tog äntligen en kväll åt att kolla igenom allt med Försäkringskassan så vi vet vad som gäller och hur vi bäst ska pussla ihop det för att skapa en optimal tillvaro för just vår familj. Jo, och så har jag (tillfälligt) avslutat mina studier – att vara ledig har aldrig känts bättre. Ett besök hos MVC har vi också prickat av, och som vanligt var alla mätningar i topp. Lilla frö har fortfarande inte helt fixerat sig, men huvudet ligger där nere precis som vi vill. Under samtalet fick vi även skriva ihop förväntningar och förhoppningar inför förlossningen, något som fick oss att inse att det är hög tid att börja tänka på den delen. Det har alltid “legat så långt bort”, men nu när det är nära känns det ganska aktuellt att börja planera lite, kolla upp sjukhus och ställa in sig mentalt på att det kan hända när som helst.

Fysiskt mår jag hundra gånger bättre än jag hade väntat mig. Även om kroppen är lite sliten och snabbare blir ordentligt mör så klarar jag av att göra allt jag vill, långpromenader inkluderat. Jag är fortfarande ganska övertygad om att det är en minimänniska med klaustrofobi (och någon form av bokstavskombination) som bor där inne och varje dag innebär en hård kamp om rätten till mina revben. Det är en extremt livlig och rörlig knodd, samtidigt som hen gör stor skillnad på om vi är hemma eller borta. Och den nyaste favoriten är att pressa ut rumpan i min vänstra sida samtidigt som hen tar spjärn med fötterna mot min högra sida. Resultatet? En fyrkantig, lätt ömmande mage. Lite charmigt är det dock.

I övrigt försöker jag äta regelbundet och dricka massor för att undvika att ha brist på något när det väl startar igång. Jag är dessutom konstant törstig så den delen sköter sig ganska naturligt – ingen går frivilligt runt med Sahara-feeling i munnen. Halsbränna är något som kom ganska sent i graviditeten för min del, men nu upplever jag att det kommer allt oftare. Och sömnen blir synnerligen lidande nu, något som jag intalar mig själv bara är tillfälligt. En försvarsmekanism som slår till för att jag alls överleva. Det där med att vakna nätter snart är vår standard har jag lagt i kategorin “senare problem som inte bör dryftas”.

Veckans cravings: Jag vet att det är att synda såhär tidigt på året, men som preggo har man vissa frikort. Pepparkaksdeg och julmust är två sådana. Lyckan över att det finns pepparkaksdeg i kyldisken på ICA alltså – himmelriket!

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 38 (37+0)

Jag är himla tacksam att det flesta kilona än så länge satt sig på magen, och inte på verkat resten av kroppen så mycket. Dock börjar det bli lite tungt att släpa runt den här kalaskulan, det måste jag erkänna.

Och lilla frö? 2,9 kg och 49 cm är grodan beräknad till i denna vecka. Från och med nu kan mini födas ganska precis när som helst, även om det med mest troligt kommer gå över tiden i vårt fall. Vissa hävdar att tiden som bebisar tillbringar i livmodern är genetiskt bestämt, och med tanke på hur länge jag ville hänga kvar där inne för 23 år sedan lär vår knodd dröja. Vi håller tummarna för pappas gener på den punkten helt enkelt. Alla minis inre organ är helt färdigbildade och tånaglarna når nu fram till toppen av tårna. Navelsträngen kan ligga som i knutar eller vara lindat runt bebisen.

Mama bear: Jag sover helt värdelöst nu för tiden och tuggar ständigt på med minus på sömnkontot. Jag har dessutom varit ordentligt förkyld och är mitt uppe i tentaspurten. Trots det kan jag inte låta bli att fascineras över hur snyggt min kropp sköter allt detta. Foglossningen har minskat igen (eventuellt har lilla frö kanske fixerat sig?) och vi har hunnit med massor senaste veckan. Inte minst hann vi klämma in en helg i Stockholm, där vi passade på att hälsa på en av våra vänner (som för övrigt är bebis blivande gudfar) och svänga förbi några släktingar. Förmodligen vår sista, “lite längre” resa på ett bra tag nu. Samtidigt såg vi till att föreviga oss och magen också, vilket är helt ovärderligt i efterhand och jag är så himla tacksam för att det hanns med. Vi har även handlat blöjor och prickat av ett gäng sådana där nödvändiga-för-att-få-ihop-vardagen-med-bebis-prylar. Det börjar känns som att vi (nästan) har lite koll på läget snart.

I övrigt känner jag mig mest peppad inför att förlossningen ska starta igång. Jag har egentligen inte bråttom, och jag lider verkligen inte av livet som preggo, men nu börjar jag längta på riktigt. Och även om Daniel gosar och pratar med knodden varje dag är det inte samma sak genom en mage. Så jag längtar efter att de två verkligen ska få träffas på riktigt. Fast jag vet att jag hade behövt minst en veckas paus och lugn nu innan min kropp är helt redo. Den behöver lite återhämtning innan vi kan topprestera och tackla en maraton-utmattning.

Veckans cravings: Råsaft. Jag kan inte förstå att jag inte upptäckt denna gudagåva tidigare. I Stockholm blev vi serverade det både hos vår kompis och hos våra släktingar (som dessutom hade en egen råsaftcentrifug), och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna få nog. Kärlek i rinnande form.

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 37 (36+2)

Man vet att det är nära förlossningen när man går på ICA och ens BF börjar poppa upp bland utgångsdatumen på juicer och liknande. Älskar att ha detta förväntansfulla pirret i kroppen.

Och lilla frö? Jo, nu är mini uppe i 47 cm och 2,6 kg. Alla organ är fullt utvecklade och redo för världen utanför magen. De allra flesta bebisarna fixerar sig nu, och för en vecka sedan låg vår groda med huvudet nedåt (fast fortfarande inte helt fixerat). Mini sörplar i sig näring för fullt och det börjar preppas inför förlossningen som stundar.

Mama bear: Jag som haft tur med att foglossningen bara kommit i omgångar, och då varit relativt mild, åkte för en vecka sedan på en kväll av den sämre sorten. Det var så illa att jag inte tog mig ur duschen själv. Daniel fick bära mig, torka mig och klä på mig – och jag var hopplöst låst till halvliggande soffläge. Tack och lov försvann det dagen efter, även om jag fortfarande var mör i kroppen, och har inte kommit tillbaka fullt så kraftigt sedan dess. Ilandet från bäckenet upplever jag dock har tilltagit en aning (även om det inte är ihållande), vilket säkerligen inte är så konstigt med tanke på att grodan ligger och pressar sitt huvud mot olika nerver. Fast nu till det roligare. Samma dag som jag fick dunderfoglossning hörde Daniel lilla frös hjärta. Inte sådär med maskin eller tratt som vi brukar höra det hos barnmorskan, utan på riktigt – genom magen. Hur häftigt är inte det!?

Och så har vi börjat diskutera namnförslag nu. Inte på den nivån att vi ens är i närheten av att ha plockat ut några faktiska kandidater, men vi har ändå börjat skumma lite på ytan. Helt klara på namndelen lär vi inte bli före knodden hängt med oss ett tag på utsidan, men det är aldrig fel att ha några idéer. I övrigt lever vi fortfarande i en värld där det är långt kvar tills mini anländer. Vi har inte packat BB-väskan eller ens börjat tänka på det (vilket vi lär behöva göra ganska snart), och vi har fortfarande inte lyckats varva ner tempot. De ständiga uppmaningarna är ju att man nu ska “vila mycket, ta det lugnt och gärna sluta jobba” eftersom det trots allt är en prestation jämförbar med ett maraton som min kropp har framför sig. Där är vi dock inte riktigt än. Men snart, snart ska vi börja skära ner på saker i almanackan.

Veckans cravings: Det är faktiskt inga cravings som dominerar just nu, men en ordentlig frukost står högt på önskelistan varje dag. Gärna havregrynsgröt med farmors lingonsylt – det äter jag nästan varje dag nu. (Ibland även till lunch eller mellis.)

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 36 (35+1)

Numera är uppgifter som att knyta skor eller plocka upp saker från golvet (varför hamnar precis allt just där!?) minst sagt svåra att tackla. Daniel får ofta hjälpa mig med cirka allt som kräver någon form av rörlighet, medan jag står som ett fån och känner mig hopplöst osjälvständig.

Och lilla frö? Om tidigare gränser varit fina att passera, så kan de ändå inte ens börja mäta sig med den här veckan. 2,4 kg fördelat på 46 cm, och vår knodd räknas nu som fullgången. Bara smaka på det ordet. Fullgången. Magiskt är bara förnamnet! Lilla frös huvud är ungefär 9 cm i diameter (och gör sig ständigt påmint i mitt bäcken), och huden är inte längre lika rynkig utan mer “slät och fin”. Även om mini redan nu kan göra allt som en nyfödd kan så fortsätter vikten att öka i rasande takt och det sista i kroppen att utvecklas. Kanske främst lungorna då de fortfarande kan ligga aningen efter. Grodan har senaste tiden både hunnit visa sin yttepyttelilla fot samt armbågarna genom magen, och det är nästan barnsligt hur stor grej det kan vara för oss här på utsidan. Och sedan har vi den här hickan. Hickan är ofta så brutal där inne att hela min mage hoppar – stackars liten alltså.

Mama bear: Jag lever som på moln i vetskapen om att lillgrodan där inne nu blivit så stor att hen klassas som fullgången (och att man inte gör några försök att hindra en förlossning om den skulle starta igång). Det är så himla häftigt. Det väger upp det faktum att jag senaste veckan tvingades hänga över toaletten en morgon då bebis hade lagt sig uppenbart knasigt. Å andra sidan ska jag knappast klaga, det har trots allt bara hänt totalt två gånger under hela graviditeten varav den först skedde i vecka 9-10. Jag har varit skonad från det mesta, vilket jag tackar gudarna för. I övrigt har jag nu fastnat i den ganska ironiska cirkeln av att vara konstant törstig och att ständigt vara kissnödig. Det positiva är att jag har börjat vänja mig vid sämre sömn på nätterna, förlikat mig med att jag måste springa till badrummet stup i kvarten och istället försöker ta igen det genom vila på dagarna (när det går att klämma in).

Att ha en fin partner att dela hela den här resan med är verkligen guld. Jag hade absolut inte orkat utan min. Redan från början av graviditeten gick vi in som team i detta, och han gör verkligen allt han kan för att underlätta för mig. Massage varje kväll, middag serverad när jag ligger i soffan, städning och det allmänna vardagsspringet för att fixa olika saker. Sådant som jag inte alltid mäktar med efter en dag med 13-kilosbollen och ömmande kropp. Och när jag inte själv märker att jag pressar mig lite för långt (en dålig vana som är hopplös att bli av med) så beordrar han mig att vila.

Veckans cravings: Äppelpaj med knäcktäcke. Daniel svängde ihop en tidigare, och sedan dess har jag haft ett dagligt sug efter mer. Helst sju pajer som jag får klämma själv, det hade varit lagom.

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 35 (34+0)

Skillnaden syns måhända inte så tydligt från förra veckan, men den känns. Huden stretchas ut och de flesta kvällarna måste jag smörja magen för att det inte ska småklia, något som jag inte kan påstå är direkt superhärligt kanske.

Och lilla frö? Milstolpe – igen! 45 cm och 2,1 kg. Bara lårbenet är 6,5 cm långt. Det är svårt att inte fascineras över hela den här växtprocessen. Det tunna lagret av vax och hår som agerat skydd i livmodern håller nu på att falla bort. Om bebis skulle ligga fel och inte ha huvudet nedåt i denna vecka så görs vändningsförsök. Det centrala nervsystemet, liksom matsmältningssystemet, är på vippen att kunna klassas som färdigutvecklat. Rörelseutrymmet minskar (vilket känns ganska naturligt) och nu fyller grodan ut nästan hela livmodern där inne.

Mama bear: Det är fortfarande fantastiskt och alldeles magiskt att få vara gravid, det står jag fast vid. Jag absolut älskar det. Samtidigt ska ju erkännas att dagarna blir tyngre när man tvingas tackla dem med sömnbrist på kontot (hey, det är bara att vänja sig!) och kroppen blir märkbart mer sliten. Även sura uppstötningar har gjort sig tillkänna nu, om än inte i en alltför stor utsträckning. Men det är nära mål. Väldigt nära. Jag vet fortfarande inte om man någonsin kommer till en punkt där man greppar att det faktiskt är en liten miniatyrmänniska som bor där inne i magen. Vi pratar om det varje dag här hemma. Ja, precis som vi pratar med magen varje dag. För en vecka sedan höll dessutom mina vänner en fantastiskt baby shower för mig och lilla frö, och jag bölade som en tok över både det ena och det andra. Ändå är det svårt att få grepp om det. En riktig bebis. Vår bebis. Snart är vi en familj på tre.

Veckans cravings: Messmör (helst på färsk hönökaka) har vi strykande åtgång på nu. Frukost, lunch och middag – inga problem. Och den här nya lasten med chokladkakor, den verkar inte riktigt vilja ge med sig.

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 34 (33+2)

Jag är evigt tacksam att de flesta kilona lagt sig på magen, och att jag fortfarande inte vuxit så mycket på andra håll. Det kommer garanterat sen, men än så länge är jag relativt skonad från svullnader och extra vätska. Och på tal om tung mage, känns det inte som om magen sjunkit en aning jämfört med förra veckan? Eller så är det bara jag som inbillar mig.

Och lilla frö? Nu är grodan 44 cm lång och väger hela 1,9 kg. Det är helt galet vilken växtspurt som sker där inne i magen alltså. Mininaglarna har blivit så långa att de når till lilla frös fingertoppar, så det är inte helt ovanligt att knoddar föds med några rivmärken. Det “lediga” utrymmet i livmodern minskar kraftigt, men det sparkas ändå lika mycket som tidigare – rörelserna blir dock större och långsammare. Och jag tycker verkligen att det är stor skillnad på rörelsemönstret även om mängden aktivitet fortfarande är konstant där inne. En av de saker som fascinerar mig allra mest med denna vecka är att minis immunförsvar nu klarar av att bekämpa lättare infektioner på egen hand. Det är så stort och nästan orimligt häftigt.

Mama bear: Den senaste veckan har varit någon sorts vändpunkt, och även om jag är otroligt tacksam över att få må så bra som jag gör (och har gjort) så har det blivit så mycket tyngre så himla fort. Nu har foglossningen börjat göra sig till känna igen, och även om det vissa dagar knappt märks så kan andra kvällar vara ganska kämpiga. Grodan tar dessutom upp så mycket plats där inne nu, och sparkar så mycket på revbenen, att jag vissa dagar knappt kan sitta normalt för att jag är så öm i högersidan. (Ja, det är alltid samma sida som det sparkas och bökas runt mot.) Jag blir tröttare och kan ibland tydligt känna av hur mycket extra arbete mitt hjärta lägger på att pumpa runt en extra liter blod samt forsla ut megamycket extra syre. Jag sover även betydligt sämre än tidigare, det tar både tid att somna (vilket är helt nytt för mig) och jag vaknar för minsta lilla. Och hormonerna, de ska vi inte ens börja prata om. Så jo, nog märks det att kroppen börjar få slita lite mer. Fast trots det känner jag mig ändå relativt pigg och välmående för att vara såhär långt gången – jag hade förväntat mig betydligt värre.

Vi har även prickat av ytterligare ett besök hos barnmorskan, och det var lika fint som alltid. Bebis fortsätter ligga precis exakt på kurvan, fortfarande inte en millimeter snett, och alla värden är precis vad de borde. En frisk, välmående bebis helt enkelt. Och vad mer? Jo grodan har vänt sig med huvudet nedåt. Hen var inte helt fixerad, men barnmorskan sa att det är ganska osannolikt att mini skulle lyckas vända sig tillbaka. Så himla häftigt att få känna det, och känna det så tydligt. Ett litet, runt huvud. Så där har vi kanske förklaringen till den ilande smärtan som kommer och går samt att foglossningen kommit tillbaka. Tänka sig, nu ligger vår bebis mer eller mindre redo och bara väntar. Och precis allt allt allt ser perfekt ut. Vilken lycka!

Veckans cravings: Avokado med citronpeppar är en nyfunnen hit här hemma. Racksingen vad gott det är!

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 33 (32+0)

Idag firar både jag och bebis – en av oss fyller 23 år och den andra blir 33 veckor. En ovanligt festlig lördag helt enkelt!

Och lilla frö? 1,7 kg fördelat på 42 cm, hej hopp vad lillknodden växer. Huden är len och slät som följd av den ökade mängden fett i bebis kropp. Mängden fostervatten ökar inte längre, utan är konstant där inne. Hjärnan växer snabbt nu och lilla frös huvud ökar ständigt i storlek. Det nyaste för oss är att jag verkligen kunnat börja känna (och se) när mini har hicka. Tidigare har vi inte vetat säkert, men nu är det inte längre något snack om saken; här hickas det så det står härliga till! Musklerna har utvecklats och förmågan att reglera kroppstemperatur genom att svettas är nytt för denna vecka. Och om grodan skulle födas nu så klarar sig hen med hög sannolikhet lika bra som om födseln skulle ha skett i sista graviditetsveckan – en enorm lättnad och trygghet.

Mama bear: Nu känns det verkligen att vi börjar närma oss förlossningen. Den senaste veckan har vi både prickat av en föräldrautbildning och vårt andra pass med profylaxkursen. Efter föräldrautbildningen, medan vi lunchade på stan, så konstaterade Daniel att han “nog minsann fick några sandkorn i ögat när vi såg förlossningsvideon”, varpå vi båda skrattade åt hur böliga vi kommer vara när det är vår tur. Jisses ja, vi gråter redan nu när vi tittar på videos från då främlingar föder barn. Det är så rysligt stort det här med att få sätta ett liv till världen. Och profylaxkursen var lika givande som sist, så därifrån gick vi tokladdade inför vad som väntar. Sådär förväntansfullt pirriga att vi inte riktigt vet hur vi ska kunna lägga band på oss själva.

I övrigt mår jag fortfarande bra. Nu det senaste har jag börjat känna av hur det plötsligt kan komma som en blixtrande smärta i bäckenet och ner i benen. Det går över fort och är fullt hanterbart, men det finns där. Så jag står fast vid min tidigare teori, att bebis har eller snart kommer vända sig med huvudet nedåt. Naveln har ploppat ut helt nu och sammandragningarna har blivit ett mer vanligt fenomen i vardagen. Så jo, nog märks det att vi närmar oss den stora dagen.

Veckans cravings: Chokladkakor i alla dess smaker och former. Det finns ingen hejd på det. Ja, och självfallet även Ramlösa citrus – det tror jag lär hänga med hela graviditeten ut.

 
Sju dagar närmare ♥ Magen i vecka 32 (31+0)

Ju längre tiden går, och ju mer vi kan “kommunicera” genom magen, desto nyfiknare blir vi på krabaten där inne. Att få göra denna resa är ren lycka. November känns verkligen som en magiskt glittrande månad nu.

Och lilla frö? 41 cm lång och 1,5 kg tung. Vikten börjar skilja sig ganska mycket från vecka till vecka nu kan vi snabbt konstatera. Fötterna är cirka 6 cm långa, om någon klurade på just det. Många bebisar har i denna vecka hittat sin slutliga position och fixerat sig inne i magen. Benen i huvudet sitter fortfarande inte ihop och det är sådär flexibelt för att sedan kunna underlätta förlossningen. Alla fem sinnena fungerar nu som de ska. Under de vakna perioderna tränar mini för fullt på att andas, röra sig och blinka. Lungorna förbereder sig även inför den riktiga andningen. Det är en extremt aktiv krabat som flyttat in i min mage, och när hen inte är helt nöjd så protesteras det hejvilt. Varje dag putas det hit och dit, trycks på olika ställen och sparkas tills mina revben börjar ömma. Vi brukar ligga och titta länge på magen, jag och Daniel, skrattandes åt hur flitigt mini håller på att möblera om där inne.

Mama bear: Jag märker allt oftare hur väldigt mycket mer virrig jag blivit och det är så tydligt att den omtalade “gravidhjärnan” kopplats på. Lite spännande är det allt att se hur kroppen förändras på olika plan, samtidigt som jag kan bli otroligt frustrerad över att inte vara mig själv. Det solklart jobbigaste senaste veckan, och som dessutom är helt nytt för mig, är att jag är så fruktansvärt känslig. Jag gråter på riktigt för allt och inget. Jag har även varit konstant törstig, vilket gör mig knäpp. Samtidigt så blir jag ju givetvis konstant kissnödig då också, och har därför för första gången under graviditeten behövt springa upp mitt i natten. Det blir allt svårare att hitta ställningar som är bekväma samt avlastar ryggen under dagarna, och lilla frö gör sig som sagt ständigt påmind ifall hen inte är helt nöjd med hur jag placerat magen. Det börjar bli klart trångt där inne, något som syns också på att naveln ploppar ut lite nu och då beroende på hur bebis ligger. Vi har även fått klart allt med gravidförsäkringen (tillika blivande barnförsäkringen) som jag äntligen fick tummen ur och fixade för ett tag sedan, så check – check – check.

Veckans cravings: Ramlösa citrus. Jag fullkomligen vräker(!) i mig mineralvatten. (Och ja, nu har vi faktiskt börjat seriöst överväga en SodaStream till hemmet bara för att spara lite på miljön. Det är helt bananas hur mycket jag sörplar.)